Ja, efter nio månader, över 50 sökta jobb och tre intervjuer small det bara till. Allt vände på ett dygn och nu sitter jag här med min första anställning och första jobbdagen är imorgon!! Nervös? Inte alls! Men väldigt förväntansfull och såklart har en och annan fjäril bosatt sig i magen (: Jag är oerhört glad över att jag fick just detta jobbet och jag tror att det passar mig och min personlighet utmärkt! 

 

Vad är det då jag ska pyssla med?

 

Jo, det ska jag berätta. Jag har ju tidigare (2007-08) gjort värnplikt. Efter muck sökte jag vidare till Officersprogrammet på Karlberg i Stockholm, kom in, men på grund av en ganska turbulent tid i Försvarmakten då många nedläggningsbeslut låg för tröskeln, kände jag att "nej, vart ska det bli av mig sen? Boden?". Det lockade inte speciellt mycket just då. Jag sökte samtidigt arbetsvetenskapliga programmet i Halmstad och kom in även där, så det fick det bli! Jag har dock i efterhand haft svårt att släppa tanken på att jobba i Försvarsmakten och kunde gärna tänkt mig en kombination av FM och min utbildning inom Human Resource. Och vet ni? Jag lyckades! Efter en ganska rolig intervjustory (som jag ska berätta nedan) så kan jag nu titulera mig som Yrkesinformatör på Luftvärnsregementet (Lv6) i Halmstad. Back to grönkläder (: Dock som civil denna gång. 

 

Hur gick då intervjun? Ja, jag vet inte om ni någon gång varit på en anställningsintervju men det är vanligtvis svårt att bedömma vilket intryck man gjort då intervjuarna uppträder neutralt. Känslan efter denna intervjun var ändå bra. Jag kände direkt när jag stängde dörren bakom mig att "Fasen, detta gick nog ganska bra". MEN sen går timmarna, man börjar analysera och plötsligt känner man sig inte så övertygad längre. Så var det även denna gång. Intervjun var onsdagen innan skärtorsdagen och jag skulle förväntas få svar i mitten av nästkommande vecka, alltså efter påsk, OM jag fortfarande var intresserad. Självklart var jag det! :P Men jag väntade till jag kom hem med att svara. Till historien hör ett litet bagatellartat problem (som sedan blev hela historien) och det var att jag glömde mina vantar! Strategiskt kan tyckas men det var tyvärr inte avsiktligt. Så när jag kom hem skrev jag ett mail, tackade för intervjun, skrev att jag fortfarande var intresserad osv. Sen kom mitt PS. MINA VANTAR! (ok, så skrev jag inte). Jag fick svar ganska omgående med ett tack och att vantarna minsann befann sig på deras kontor. 

 

På skärtorsdagen är jag på väg till Malmö. Klockan 13.00 (jo, jag minns detta) ringer telefonen och på andra sidan hör jag Mr. Trupps röst (en av dem som intervjuade). Min första tanke var "Fan, ringer du redan?! Det kan inte båda gott". Men han lät ändå ganska pigg och glad? Han frågar "Saknar du dina vantar?". Solen strålade utanför bilen och temperaturen var najs så jag säger (nördiga jag!!) "Nä, det är så fint väder så det är lungt". Varav han säger "Jaså, för annars tänkte jag att du kunde komma och hämta dem den 10:e april när du börjar jobba här?". Jag vill inte ens beskriva min reaktion. Men om jag ska försöka så var det en blandning av ett glädetjut, halvhysteriskt skrattande och ett försök till självbehärskning. En dålig mix med andra ord. Turligt nog skrattade han bara (; Ja, jag vet inte hur man reagerar "normalt" på ett sånt besked?! Mähä. 

 

Så gick det till i alla fall, när Jessica Tindholm fick sitt första jobb. En historia som klär min personlighet ganska bra skulle jag säga. Antar att det får avsluta detta inlägg för nu när man ska börja gå upp efter styrda tider så är det väl dags att krypa under täcket snart!

 

Tjo tjim! / Jessica