Hastigheten som min dag har gått i! Har dygnet bara 24h så känns det som jag förbrukat dem ganska väl idag. Dagen startade 06.45 med Frukostklubbens nätverkssmingel på Röda Kvarn tillsammans med några av NEXT-kollegorna. Föreläsare för dagen var Annie Steel (även kallad Rallyprinsessan), femfaldig vinnare av Dakar-racet (1/4 av jorden, i öken, på crosshoj). Jag hann tyvärr inte lyssna mer än en halvtimme men vilken attityd och inställning kvinnan hade! Jordytans mest negativa människa hade varit chanslös. På tal om inspiration (; Det är sexigt! Människor som skapar, som tar ansvar för sitt liv och sina val OCH faktiskt satsar, väljer att göra något av drömmarna. Ingen offekofta så långt ögat kan nå! 

 

Som sagt, trist att jag inte hann lyssna färdigt men jag skulle ju faktiskt bege mig till min första arbetsdag! Inte någonsin, såklart, men på det nya jobbet. Hur var det då? Makalöst bra! BÄTTRE än jag trodde! Jag vet inte riktigt vad jag hade föreställt mig men det var utan tvekan bättre än det hur som haver. 

 

Jag har bara träffat några av kollegorna. Det fattades tre och det är ännu inte klart vilka det blir men än så länge ser det ut att bli ett härligt gäng! Vi (förutom högsta chefen) är relativt unga (mellan 22 och 32) vilket är sköj! Vi kommer att få en helt egen byggnad inne på Lv6 där samtliga nio av oss kommer att sitta. Vi kommer utöver det att ha en lokal nere i Halmstad där vi kommer ha ett informationscentra för allmänheten. Så har ni några funderingar kring Försvarsmakten är ni välkomna dit, när vi öppnat (; 

 

I övrigt bestod dagen bl.a. av att hämta ut utrustning. MASSOR av utrustning. Jag hade glömt hur mycket där faktiskt är! Och då slog det mig när jag kom hem att mer finns att hämta. Under fem år hinner man glömma vad det är man behöver (det är fem år sedan jag gjorde värnplikten). Vi fick även en snabb sightseeing av området, massor av information och jag som sedan tidigare inte hade ett ID och- passerkort fick fotograferas. Det blev ett foto som tydligt visar mitt mindre charmiga och breda käkparti...

 

Redan 14.30 var vi färdiga. Då tog jag, mindre nöjd, min feta packning och begav mig till bilen som jag "lyckligtvis" parkerat längst bort runt hörnet. Runt halva regementet med andra ord. Som en mindre torr kvinna körde jag hemåt för att uppdatera de nyfikna svärföräldrarna om första dagen, sedan avslutades dagen med utbildning ihop med NEXT-gänget från både Ängelholm och Helsingborg i vårt fina nya kontor i Ängelholm! 

 

Hektisk dag? Det är så man håller energin uppe! 

 

 

Tuddilu / Jessica

 

 

Ja, efter nio månader, över 50 sökta jobb och tre intervjuer small det bara till. Allt vände på ett dygn och nu sitter jag här med min första anställning och första jobbdagen är imorgon!! Nervös? Inte alls! Men väldigt förväntansfull och såklart har en och annan fjäril bosatt sig i magen (: Jag är oerhört glad över att jag fick just detta jobbet och jag tror att det passar mig och min personlighet utmärkt! 

 

Vad är det då jag ska pyssla med?

 

Jo, det ska jag berätta. Jag har ju tidigare (2007-08) gjort värnplikt. Efter muck sökte jag vidare till Officersprogrammet på Karlberg i Stockholm, kom in, men på grund av en ganska turbulent tid i Försvarmakten då många nedläggningsbeslut låg för tröskeln, kände jag att "nej, vart ska det bli av mig sen? Boden?". Det lockade inte speciellt mycket just då. Jag sökte samtidigt arbetsvetenskapliga programmet i Halmstad och kom in även där, så det fick det bli! Jag har dock i efterhand haft svårt att släppa tanken på att jobba i Försvarsmakten och kunde gärna tänkt mig en kombination av FM och min utbildning inom Human Resource. Och vet ni? Jag lyckades! Efter en ganska rolig intervjustory (som jag ska berätta nedan) så kan jag nu titulera mig som Yrkesinformatör på Luftvärnsregementet (Lv6) i Halmstad. Back to grönkläder (: Dock som civil denna gång. 

 

Hur gick då intervjun? Ja, jag vet inte om ni någon gång varit på en anställningsintervju men det är vanligtvis svårt att bedömma vilket intryck man gjort då intervjuarna uppträder neutralt. Känslan efter denna intervjun var ändå bra. Jag kände direkt när jag stängde dörren bakom mig att "Fasen, detta gick nog ganska bra". MEN sen går timmarna, man börjar analysera och plötsligt känner man sig inte så övertygad längre. Så var det även denna gång. Intervjun var onsdagen innan skärtorsdagen och jag skulle förväntas få svar i mitten av nästkommande vecka, alltså efter påsk, OM jag fortfarande var intresserad. Självklart var jag det! :P Men jag väntade till jag kom hem med att svara. Till historien hör ett litet bagatellartat problem (som sedan blev hela historien) och det var att jag glömde mina vantar! Strategiskt kan tyckas men det var tyvärr inte avsiktligt. Så när jag kom hem skrev jag ett mail, tackade för intervjun, skrev att jag fortfarande var intresserad osv. Sen kom mitt PS. MINA VANTAR! (ok, så skrev jag inte). Jag fick svar ganska omgående med ett tack och att vantarna minsann befann sig på deras kontor. 

 

På skärtorsdagen är jag på väg till Malmö. Klockan 13.00 (jo, jag minns detta) ringer telefonen och på andra sidan hör jag Mr. Trupps röst (en av dem som intervjuade). Min första tanke var "Fan, ringer du redan?! Det kan inte båda gott". Men han lät ändå ganska pigg och glad? Han frågar "Saknar du dina vantar?". Solen strålade utanför bilen och temperaturen var najs så jag säger (nördiga jag!!) "Nä, det är så fint väder så det är lungt". Varav han säger "Jaså, för annars tänkte jag att du kunde komma och hämta dem den 10:e april när du börjar jobba här?". Jag vill inte ens beskriva min reaktion. Men om jag ska försöka så var det en blandning av ett glädetjut, halvhysteriskt skrattande och ett försök till självbehärskning. En dålig mix med andra ord. Turligt nog skrattade han bara (; Ja, jag vet inte hur man reagerar "normalt" på ett sånt besked?! Mähä. 

 

Så gick det till i alla fall, när Jessica Tindholm fick sitt första jobb. En historia som klär min personlighet ganska bra skulle jag säga. Antar att det får avsluta detta inlägg för nu när man ska börja gå upp efter styrda tider så är det väl dags att krypa under täcket snart!

 

Tjo tjim! / Jessica

 

 

"Haha!" var min första tanke när jag loggade in på denna nästintill nedlagda blogg. Nja, inte nedlagda men vilande kanske. En utav fördelarna med att ha en blogg, den styrs av mig, jag bloggar när det passar mig, när jag känner mig motiverad, inspirerad eller kanske till och med låg på grund av något eller någon. Bloggen är känslostyrd helt enkelt. Med det följer även stunder då jag inte alls känner för att blogga. Det har inte givit mig något. För är det inte av det vi människor styrs - "What's in it for me?". Till viss del åtminstone.

 

Nu känner jag mig i alla fall redo igen! Och mitt lilla "Haha!"  i början av inlägget får betona alla de känslor som dyker upp när jag sitter här framför skärmen igen! Lite nervös (för ni vet väl att ett skratt kan komma av nervositet?), lite upprymd, lite glad men framför allt är jag inspirerad igen! Och för mig är just inspirationen viktig, annars blir det forcerat och tvunget. Och jag har lovat mig själv i och med detta inlägg aldrig mer blogga för att jag känner mig tvingad till det. Det ska komma av inspiration, från bra eller mindre bra stunder. SÅ, då kan vi nog lägga ordet inspiration åt sidan en stund tror jag (: 

 

 

Vad har då hänt sen sist vi hördes??

 

Alldeles för mycket för att kunna sammanfatta det i ett enda inlägg! Därför kommer jag portionera ut det i tårtbitar, för det har hänt mycket som jag vill dela med mig av! En resume hade inte gjort den senaste tidens händelser rättvisa, helt enkelt. 

 

Så får det bli! Med det så välkomnar jag mig själv tillbaka till bloggen och ska genast förbereda inför nästa inlägg!

 

 

Tjingeling / Jessica