Stackars Johan. Igår låg jag och pladdrade om hur uttråkad jag känner mig och att det aldrig händer något. Min motivation detta året i både skolan och handbollen har inte varit vad den brukar och jag tror jag vet varför. Hehe, nu kommer alla 60-och 70-talister skratta men jag tror att jag genomgår en minilivskris just nu :P Steget innan arbetslivet ska börja. Fram till nu har jag alltid haft en plan för vad som ska komma härnäst i livet och jag har alltid kunnat förbereda mig för nästa steg. Nu är det annorlunda för när skolan är slut vet jag inte vad som ska hända? Mina förhoppningar är att jag hittar någon form av anställning, med anknytning till det jag pluggar och gärna redan innan skolan är slut. Men jag vet ju inte. Det grundar sig inte i att jag är rädd för att anta nya utmaningar för det har jag gjort många gånger i livet, utan det är snarare just det att jag inte vet vilken utmaning som väntar. Ovissheten är grymt jobbig! Och vad gäller handbollen så vet jag inte längre hur högt jag vill satsa? Osäkerheten där handlar om min ålder, att jag tycker att jag börjar bli för gammal (skratta gärna igen). Denna månaden fyller jag 24 vilket betyder att jag inte längre är 17 år med de stora förhoppningarna om landslag osv. Egentligen är 24 ingen ålder i handbollsvärlden men ändå känner jag mig "gammal". Min målsättning hittills har varit att åtminstone spela i elitserien innan "karriären" tar slut och innerst inne vet jag att det fortfarande är det jag vill. Jag måste bara ta mig förbi den här mentala minilivskris-barriären upplever nu. Skaffa mig en ny motivationsboost! Hur gör jag det då? Ingen aning. Får väl fortsätta trampa på men skaffa mig saker att längta efter. Små målsättningar. En utav dem vet jag redan vad den är och det är att besöka lillasyster Matilda i London efter att säsongen är slut. Bara för att få byta miljö.

Just när det kommer till att känna sig uttråkad brås jag nog mycket på min kära papps. Han har alltid gillat förändringar, aldrig varit förtjust i vardagen, älskat nya utmaningar och gärna flyttat runt. Antar att hans själ kommit till ro nu eftersom han bott på samma ställe i ca 15 år (: Förhoppningsvis kommer jag nöja mig med det en dag jag med men just nu behöver jag ett nytt projekt, något som stillar ovissheten!

Vi ska upp och eventuellt köpa en ny bil nu, det kanske tillför lite ny gläjde? Hehehe (;