Har ni tänkt på att man nästan aldrig får handskrivna brev nuförtiden? Väldigt tråkigt kan jag tycka eftersom att det känns mer autentiskt på något vis. Hur som helst så tömde jag brevlådan ganska sent idag och upptäckte då att jag fått just ett handskrivet brev från ett par utav våra gamla grannar utanför Eksjö där vi bodde innan. Marianne heter hustrun och hon hade skrivit ett brev och skickat med ett par fantastiska bilder! Vi bjöd in Marianne och Elon (som hennes man heter) till Skattegården på invigningsfest när vi var där sist. Då berättade vi historien om Täck-Ida som ska ha bott på det oinrädda vindsrummet på Skattegården. Hon var änka och hade dessutom ett litet barn. Familjen på Skattegården tog hand om Täck-Ida och lät henne bo hos dom. Hon kallades Täck-Ida av den enkla anledningen att hon var täckstickerska, hon sydde alltså täcken. Rummet ser förmodligen likadant ut idag som det gjorde när hon bodde där för över 100 år sedan. Häftigt! Elons farmor var vän med Täck-Ida och därför hade de en bild på henne som vi nu då fick. Den bilden ska jag ta med till Skattegården nästa gång jag åker dit och sätta den över den ena kaminen. Historia är hur grymt som helst, speciellt när man får ett ansikte på personen/personerna som historien handlar om!

Den andra bilden hon skickade var på mig och min storasyster. Jag sitter på en häst som tillhörde "Hästmannen". "Hästmannen" kallades han för att det gick en dokumentär om honom på SVT1 för ett tag sedan och hästarna var, förutom gården, allt han hade. En väldigt fin och rörande dokumentär. Den sändes nyligen igen i samband med SVT1:s "Böndernar tid på jorden" där flera dokumentärer om bönder sändes. "Hästmannen" eller Stig-Anders som han faktiskt heter, bodde väldigt nära den gård där jag växte upp. En jättegullig liten man med världens största skägg! Ett riktigt orginal. Sådana som det tyvärr inte finns allt för många av numera.



Skönt att modet kommit ikapp med tanke på att senapsgult är höstens färg!

Stig-Anders. I folkmun Hästmannen