Ganska frekvent trillar Lokaltidningen Ängelholm ner i postlådan och helt ärligt så brukar den gå ganska snabbt till sopporna. Den är inte på något sätt dålig men jag tar mig helt enkelt aldrig tid att läsa den MEN idag gjorde jag faktiskt det och i första spalten på s. 2 av Nicole Blomstrand hittade jag en beskrivning av mig själv! Den handlade självfallet inte om mig utan reportern Nicole beskrev sig själv och de problem som kan uppstå när man i sin humor i använder sig av mycket ironi och satirer. När jag läste det så tänkte jag i alla fall att "Det ÄR ju precis sånn jag är!". Hon la orden i munnen på mig helt enkelt;

MIN IRONI KAN FÖRVILLA
Komik är en svår konst. Att utbrista "det här är riktigt roligt" innan man ska berätta en historia är lite som att skada sig själv med flit. Det är ju inte säkert att skämtet går hem. Och då står man där med skägget i brevlådan och känner sig om den tråkigaste människan i världen.

När jag försöker vara rolig (händer tyvärr ganska ofta) använder jag mig av ironi och satir. Men det går minsann inte alltid hem. Jag tycker att det är väldigt uppenbart att jag är ironisk men så verkar inte vara fallet. Många gånger får jag ett höjt ögonbryn istället för ett skratt. Då blossar det ordentligt om kinderna kan jag lova. Det går ju inte att förklara bort ett ironiskt skämt. Att säga "alltså det var bara på skoj haha" uppfattas alltid som en efterkonstruktion.

Det värsta är att jag inte kan låta bli att försöka. Det har blivit som en ovana, jag måste vara ironisk när ett passande tillfälle uppenbarar sig. Oavsett om jag känner den jag pratar med eller inte. Mina närmsta vänner och min familj har vant sig och kan lätt avgöra när jag är ironisk eller menar allvar. Och tydligen verkar de gilla min sorts humor. De har ju trots allt valt att fortsätta vara vän med mig under många år. Min familj har ju inte riktigt något val, med de skrattar i alla fall ofta med.

Problemet verkar ju således inte vara själva ironin. Problemet är att jag skämtar med människor som inte känner mig och som därmed ofta har svårt att avgöra om jag menar allvar eller inte. Men att lägga ironin åt sidan ser jag inte heller som en möjlighet. Utan den delen i min personlighet blir jag tråkig. De gånger det har blivit pinsamt istället för roligt är än så länge i minoritet och det känns där med okej.

Så skulle ni träffa mig någon gång framöver och tycker att jag säger något konstigt. Ja, ta det då med en nypa salt, jag är med all sannolikhet ironisk.

/Nicole Blomstrand


För min del, måste jag ju få tillägga då, handlar det inte om grodor i munnen som okontrollerbart plötsligt hoppar ut i de värst tänkbara stunder. Utan självfallet kan man, jag, kontrollera min ironi. Det passar sig minsann inte alltid men det ligger mig ändå varmt om hjärtat.