Igår var jag helt utslagen, solen sken men det blåste nästan storm ute vilket inte ökade min motivation till att gå ut. Så kontentan av gårdagen blev att jag inte rörde många kroppsdelar. Imorse var jag dock desto hurtigare och tog en morgonpromenix på 1h ungefär. Blåste inte lika mycket idag och med klarblå himmel och skinande sol var det riktigt gött att komma ut. Efter en halvtimme hittade jag en skröplig gammal bänk ute i skogen som jag satte mig på för att sola mitt bleka face. Måste få fräknarna att vakna till liv från sin dvala. Hur som helst, när jag satt där så flög det runt massor med citronfjärilar i solkskenet, vilket fick det att pirra av glädje i mig för nu är det på gång mot varmare tider på riktigt. Efter en stund kom det en citronfjäril flygande, som med bestämdhet, emot mig och landade på min hand! Jag ville så gärna ta en bild av den men jag satt med kameran mellan händerna och hade jag rört på mig så hade den flugit iväg, så det fick vara. Istället satt vi, jag och citronfjärilen, stund i solen tillsammans innan den sedan skulle flaxa iväg till nästa destination. När den gett sig av fick jag en lustig känsla i kroppen som fick mig att komma å tänka på min farfar. Ibland när det händer små men unika saker så kan jag fundera på om det har någon innebörd...







Väl hemma blev det en härlig frulle