Jag ska ärligt säga att jag aldrig trodde att jag skulle gråta över ett djur...
Jag visste dessutom att det skulle komma för eller senare och trodde kanske att jag på
något sätt var förberedd? Men när jag idag var på väg ner till träningen och mamma
ringde och sa att vår hund Sickan var död, borta och att det hade gått väldigt fort
så blev jag liksom lite tagen på sängen och känslorna som kom av beskedet var inte
riktigt som dem jag hade förväntat mig. Jag vet inte om jag till en början också började gråta
för att mamma var så fruktansvärt ledsen, men så kom det upp ett minne i mitt huvud.
Det handlade om när vi fick Sickan för 13.5 år sen. Vi hade precis kommit hem från
pappa i Tromsö när mamma bad oss att gå upp på övervåningen för där väntade en
present. Självklart rusade vi upp och där satt Hasse, mammas dåvarande sambo i en
stol. Under sitsen på stolen kunde vi se fyra valpiga, klumpiga tassar som trampade.
Och när hon kom fram bakom stolen kastade vi oss på henne och var för stunden
lyckligast i världen. Vi hade ju fått en hundvalp.

Det är verkligen svårt att förstå hur mycket ett djur betyder om man aldrig varit
ägare till ett själv. Det blir sällan bara ett djur som man utan känslor till äger.
Det var nog det jag fick uppleva idag, hur mycket mer Sickan var för vår familj
än bara en hund. Hon var vår första och enda hund hittills. Jag är ledsen, men jag
måste släppa en skvätt för dig Sickan även när jag skriver detta. Självfallet var hon
världens bästa hund, vad annars..