Wow, vart ska jag börja? Har gått hela dagen och funderat på vad jag ska skriva i detta inlägg om söndagens säkrade biljett till Allsvenskan. Det har blivit en mental krock dessa dagar efter matchen. All lycka och glädje som stormade i kroppen möttes på måndag morgon plötsligt av skola och vardagen. Hur skulle man kunna hålla sig fokuserad på föreläsningen?? Helst av allt hade jag bara velat ställa mig i mitten av skolan och berätta för alla om vår insats och om den eufori jag kände i kroppen! Istället fick jag sitta stilla i 3 timmar och lyssna på en monoton föreläsare (som säkert är bra egentligen men inte då!). Dessutom luktade jag skunk för parfymen dolde inte söndagkvällens champangebad så väl som jag önskat! Fyttifan, jag luktade verkligen surt. Ja, det blev i alla fall en stor kontrast till söndagen.

Vad ska jag nu säga om matchen då...? Återigen gjorde vi det vi var där för att göra, men denna gången gjorde vi det från start. Vi gick in stenhårt mot ett Skara, som även de kämpade hårt hela matchen igenom, men det räckte inte för dem och det är jag inte ledsen för. Man kan ju inte ljuga! (: Vi skapade oss tidigt ett försprång som höll matchen ut och vi vann med 10 bollar igen. Det är så skönt... Och så kommer vi till publiken, ingen gör det som ni! Vår klack gjorde nästintill halva jobbet för oss, för de skapade en stämning som kunde lyft den mest nedstämda människa. Jag skulle vilja citera Skaras Frida Mörk i radiointervjun med SR P4 Skaraborg och säga att "publiken blir som en 8:e spelare för oss", men självfallet syftar jag inte till Skaras publik då, utan vår (; Jag trodde jag låg på topp i min känslomässiga nivå inför matchen, men när man kom in och möttes av de grön-vita på läktaren höjdes jag ytterligare några nivåer, så bra är ni! Men vet ni? Det som höjde mig till toppen denna match var att min familj också kom! Jag trodde att jag skulle börja lipa när jag såg dem på läktaren! Mamma lurade mig och sa först att de inte kunde komma, så gissa om mitt hjärta slog en volt! Jag är sånn att jag nästan börjar koka när det händer så mycket bra på en och samma gång. Kom på mig själv med att springa runt och le när jag passade bollen, ehe.. Sammanfattningsvis så kan man väl säga att domarna har tillåtit det att vara två tuffa matcher men samtidigt har det varit två matcher där vi och Skara har mötts med stor respekt gentemot varandra. Fula ord, slängar hit och dit och liknande har nästan varit obefintligt, därav tror jag också att vi har kunnat spela det spelet vi gjort, för att vi har kunnat ha fokus på rätt saker. Ett plus i kanten med det hela är ju också att vi fick slänga in tränarna i duschen och att Joel faktiskt uttryckte att han var nöjd med vår prestation! Omg, jag trodde mina öron skulle trilla av...

Nu väntar alltså Allsvenskan nästa säsong och jaa... vad ska man göra nu, mer än att längta? (: Det var ju meningen att det skulle komma lite bilder här men jag gjorde det igen! Fast denna gången råkade jag inte radera bilderna utan jag lyckades, som det mongo jag är, att glömma minneskortet i datorn hemma!? Hur clever? Men det löste sig i alla fall, för vi hittade ett minneskort på golvet i bussen på vägen hem som passade i min kamera! Grymt! Fast sen visade det sig att det var Mathildas pappas minneskort till hans jobbkamera, som han tappat... Men, men jag hann i alla fall att ta en del bilder och spela in några videos med det och jag ska snart få tillbaka det så att jag kan lägga in dem på datorn (;

Gissa vad som händer nu? TRÄNING! Omg, jag har redan saknat alla efter det lilla träningsuppehållet igår.


Så länge får ni nöja er med mig och mina tummar upp!