Äntligen har jag tagit tag i det. Och bara känslan av att det kommer hända saker framöver gör att det redan nu, konstigt nog, känns lite lättare. Varför är man egentligen så rädd? varför dröjer det så? Jag tog detta beslut nu med förhoppningen om en förändring, men rädslan ligger nog i att det i slutändan bara kommer att vara jag, och så måste det ju vara. Jag längtar med fruktan tills den dagen kommer.

Det är inget annat än fint att vi människor föds med så många olika egenskaper, men det är också lustigt hur lätt det är att vända dessa mot sig? Det som är du försvinner i en önskan om att vara så mycket för allt och alla eller bara vara någon eller något annat . Vägen tillbaka blir svår. Huvudet vill explodera när man inser att det inte går att backa bandet. Till slut sitter man där och den största rädslan av alla är än själv och de begränsingar man skapar för sig.

Jag vet att trygghet är människans säkra kort för att må bra. Dit ska jag komma, det lovar jag mig själv.

Tur att jag är stark som fan (självklart bokstavligen också......) och tror på mig själv i detta! Så får man
faktiskt säga (: För jag menar, vem ska annars göra det?